Såg dokumentären The Cove nyss och kan inte sluta tänka på delifinernas skrik i panik och hur vattnet i viken vid Taiji förvandlas till blodbad.
Köp filmen The Cove och sprid budskapet vidare!
Jag rekommenderar även dokumentären Sharkwater som handlar om tjuvfisket av hajar runt om i världen.
Media har hjärntvättat oss att hajar är farliga och vill oss människor illa medvetet. När du sett Sharkwater hoppas jag att du ändrat uppfattning om hajen.
Första gången jag loggar in på flera månader.
Ledsen ni som har väntat på att jag ska skriva något.
Jag funderade en stund över mitt blogganda och ifrågasatte om jag verkligen ska fortsätta skriva.
Min magkänslan sa åt mig att det är min plikt, för mig och läsarna.
Det behövs mer ”vettiga” personer in i blogg-världen, varför inte börja med en sån ”vettig” person som jag!?
Jag såg ett youtube klipp igår på facebook som träffade mig rakt i hjärtat, jag har tittat på klippet 6 gånger nu och jag har fått gåshud varje gång och senaste gången kom nästan en tår.
Jag blev enormt inspirerad av den här killen, han gör inte bara en sak, förmedla sitt budskap som dessutom berör, utan han rimmar och lyckas nästan att få det att låta som rapp.
Jag tänkte att han får stå i rampluset och vara ett avslut på mitt blogginlägg.
Längtan är något jag älskar och hatar, den är skön samtidigt som den strör salt i såret.
Det är bestämt att jag ska fira jul i Spanien, med Andrea och Jonathan!
Det kan inget annat än att bli den bästa julen i mitt liv.
Bo på en bondgård, rida häst uppe i bergen, äta mat ute på verandan, ta en roadtrip längs kusten.
Allt detta med mina små mongon!
Andrea, du som sparkar mig i röven, och vänder alla mina negativa påståenden till något positivt.
Det var du med ditt lockiga hår och runda och röda glasögon som såg till att jag fick leka med dig och Cheyenne i lågstadiet, under sommarlovet på fritids.
Vår vänskap var stark i många år, den kändes odödlig.
Vi har haft många år tillsammans, med många fina minnen.
Vi hade båda våra personliga motgångar.
Efter ett tag gled vi ifrån varann, vi båda startade ”nya” liv på olika håll.
Efter fyra års uppehåll träffar jag dig och allt känns så sjukt bra när jag är med dig, som det alltid har gjort!
finns inget vackrare än att komma tillbaka till en gammal vän och uppleva nya händelser som vi sedan kan sitta och skratta åt.
Jag tänker behålla vår vänskap i en liten sidenask med ett fodral av diamant.
Jonathan, som får mig att känna ren lycka och är den omtänksammaste människan på jorden.
Jag har inte känt dig mer än en månad men du är personen jag alltid sökt efter, sen jag var 12 år. Du är min lillebror, jag vill bara ta din hand och hoppa.
Bungyjump såklart! inget annat hopp! 
Även fast att vi inte känt varann mer än en månad så har vi upplevt känslomässigt så mycket som vänner i snitt går igenom på ett halv år eller ett år till och med.
Du din fjärt, får mig att känna mig mer levande än vad jag gör med någon annan, inte ens när jag är själv känner jag som jag gör när jag är med dig.
Utan bara med dig!
Sug på komplimang karamellen nu Jonathan!
Jag vill lägga dig i min sidenask med diamant fodral, bredvid Andrea.
Ledsen att du måste stå ut med hennes omogna och störtsköna humor inne i asken men jag vet att ni kommer bra överens.
Skämt och sido, ni kompletterar mig mer än någon annan gör.
Jag gör vad som helst för er.
Jag älskar er.
Hela kvällen har jag suttit vid google maps och tittat på städer och bilder över Skottland.
Jag skulle börja våga.
Jag börjar med att drömma.
Sen får jag se om drömmen blir så stark att jag ger mig av.
Min tanke är inte att börja jobba direkt utan komma dit, ta semester, njuta!
Tacka mig själv.
Jag vill stå på en kulle där det duggar, med gummistövlar och utsläppt hår. En vy med grönska, vatten och kullar, känna friska vindar och dugg mot kinden, som irriterande nog bildar tovor i håret.
Jag vill stå där själv, skratta, hoppa, gråta.
Jag vill känna mig renad.
Jag vet att jag trivs bäst bland djur och natur, därför går det här före allt annat.
Utbildning, eget boende, det kan jag fixa när som helst, men inte den tiden och drivet jag har nu. Eller jo det har jag, men att skapa ett liv utanför Sverige är starkare.
Medan möjligheterna finns då jag fortfarande bor hemma och utgifterna inte är något bekymmer.
Tänker jag ta det här kapitlet först.
Det är jobbigt att tänka praktiskt, men jag vet att jag kommer tacka mig själv för det i framtiden.
Jag kommer aldrig ångra det.
Jag orkar inte, jag orkar inte mer! Jag orkar inte…Vart har allt tagit vägen? Vart har det tagit vägen? Herregud, herregud! jag har glömt allting, allt, allt…Det är ett enda virrvarr i huvudet på mig…Jag kommer inte ihåg vad fönster heter på italienska eller taket där…Jag glömmer hela tiden, varje dag är det saker som jag glömmer bort, och livet rinner bort och kommer aldrig tillbaka, vi kommer aldrig att flytta till Moskva… Jag har förstått att vi aldrig kommer att göra det… Jag kan inte arbeta, jag tänker inte fortsätta! Jag vill inte längre! Jag har arbetat på telegrafen, nu arbetar jag på stadskansliet och föraktar allt som jag får att uträtta… Jag har redan hunnit fylla tjugotre, jag har arbetat länge och hjärnan har torkat ut på mig, jag har magrat och blivit ful och gammal och har ingen som helst glädje i det jag gör, och tiden går, och hela tiden verkar det som om man bara kom längre och längre ifrån det riktiga och underbara livet , att man försvinner längre och längre bort ifrån det, mot någon avgrund. Jag begriper inte att jag fortfarande lever och inte tagit livet av mig. Jag gråter inte, jag gråter inte… Det räcker… nu gråter jag inte längre. Det räcker… Det räcker! Jag har hela tiden väntat på att vi skulle flytta till Moskva där jag skulle möta den rätte, jag har drömt om honom, älskat… Men det visar sig vara strunt alltsammans…
Anton Tjechov
Repetera, repetera, repetera!!
”Rummet är litet. Från britsen till väggen är det två steg brett, från fönstret till dörren fyra steg för långt. Taket är precis så lågt att jag inte kan stå upprätt.
Från fönstret ser jag borggården. Den är enorm. Längre än jag skulle orka springa på längden och lika stor på bredden.
De höga murarna skymtar i fjärran likt gråa, tysta berg.
Ute på borggården växer nästan ingenting. Lite grästovor som inte har förstått att de är döende ännu och högen med brustna förhoppningar utgör de växande undantagen.
Sedan finns rosen.
Rosen som står där i mitten av allt, en ensam vildros som vecklar ut sina kronblad mot solen i gryningen och sluter sig igen i skymningen.
Den står ensam, stolt och vild och utstrålar sprödhet, kärlek, ömtålighet, liv.
Ur cement har den vuxit, krossat allt motstånd och blommat ut mot alla odds. Ömtålig är den inte. Den är stark. Starkare än den sterila betongen, vackrare här än i vilken trädgård som helst just för modet att blomma här, där ingen skönhet bor.
Vildrosen. Att plocka den vore att ta dess skönhet ifrån den, den ska växa fritt och vilt.
Den hindrar mig inte från att beundra den ifrån min cell, eller insupa dess doft vid mina raster på borggården.
Ibland, bara ibland, när jag blickar in i rosens inre, så kan jag hör den sjunga en ordlös sång. Då stannar tiden, och jag blir ett med världen. Och med vildrosen.”
